Messaneo

"Det finns massor med tjejer" har min bror intalat mig hela livet. Jag nämner honom av två anledningar..

1: Det är hans födelsedag idag och jag önskar honom grattis, även fast jag har svårt att prata atm så kan inte ringa. 2: Han var den första som sa de där orden till mig.

Men ja.. som sagt.. det ska finnas massor med tjejer.. men det handlar inte så mycket om "tjejer".. eftersom jag inte är en sån som hoppar från förhållande till förhållande som att det är en lek. Varför man konstant ska vara olyckligt kär fattar jag inte..


Det är som att klättra upp för ett berg:
Första gången går det rätt bra och man kommer väldigt högt utan att tänka på konsekvenserna.. sen ramlar man ner för att händerna blivit så matta att man inte hittade greppet.. slår halft ihjäl sig eftersom man faller från en sådan höjd och måste ligga på sjukhuset flera år. man tar sig sedan till berget med kryckor men inser att det inte går.. dock har berget nu fått en att inse att man vill nå toppen.. vad som än krävs.

Medans benen läker och och man försöker komma tillbaka så klättrar man i klätterhallar och små stenbrott för att sysselsätta sig. Man hittar två klätterhallar som har bra väggar och känns som berg.. men det är fortfarande inte på riktigt.

Till slut, efter år av möda och rehabilitering kan man ändå röra sig relativt normalt och går till berget, svullen, med smärtan fortfarande vilandes i benen.. men fungerande. Man klättrar försiktigt och inser att det ändå går ganska bra.. så man klättrar på med glädjen av att man är på väg uppåt iaf :) Det hela går väldigt fort eftersom man kommit mer förberedd och man vill inte bli matt i händerna. Man är för upptagen med att klättra och hålla koll på säkerhetslinan så man uppmärksammar inte getabocken som från ingenstans rusar fram och stångar ner en. Man bryter av några ben som inte läkt ordentligt och några som inte hade brutits förra gången samt får sig en rejält hjärnskakning.

Tillbaka på sjukhuset funderar man om det ens är värt det.. vad finns på toppen liksom? Vad gör man när man väl är där? När man till slut kommer ut så går man runt i kryckor.. ser andra människor som lyckas klättra till toppen till synes utan problem och livet leker för de flesta.

Om man nån gång skulle nå toppen, kommer man ha kraften och orken att hålla sig fast och inte blåsa ner.
För om jag ramlar därifrån så överlever jag inte.

So.. jag undrar om det är värt det.. eller ska man bara hitta en liten sten och sitta på den tills man dör.

Fritt att tolka men det är iaf min uppfattning.



Sittningen:
var både kul och skitjobbig.. men det visste jag ju redan innan.. så slutsats, lita på ens instinkter.

Spelkvällen:
igår var faktiskt riktigt rolig :P synd bara att jag blev sjuk under kvällen och mådde rätt pissigt mot slutet ^^'


Idag blev en återställare med 12 timmars sömn, så nu blir det lite Animé och sedan socialpolitiska klassiker :)

Ciao!