Chrash & dream
Dream Diary.
Det var krig. Jag och Alex var spioner, som lyckades bli "kända" hos fienden för att vi kastade 4 granater omkring oss under en uppställning med alla fiendens soldater när ledarna talade till folket. Alexander sprang iväg i folkmassan.. men de tog tag i mig.. jag blev svårt misshandlad och hamnade i fängelse men lyckas fly genom att Kennes bryter ut mig. Vi hittar Linn och sätter oss i en eka och ror ut i skärgården, där vi hittar några små hus som ingen verkar bo i. Plötsligt kommer en döv och stum kvinna som går ner mot vattnet.. vi försöker ropa men Linn är den enda som springer fram och tar tag i henne precis innan hon är på väg att ramla ner 25 meter från en klippa. Eftersom kvinnan är så snäll så får jag stanna där ett tag tills kriget är över.. medans alla andra åker hem. Jag lever ganska simpelt och får besök av Hanna, Anna och Ichigo med jämna mellanrum. När kriget tagit slut så tar jag mig hem till alvik där Kennes och Linn har startat ett barnhem.. som de driver med alla mina andra kompisar. Vi dricker och har kul ett par dagar.. men generalerna kommer från kriget och kräver att en del folk på barnhemmet ska avrättas för krigsförbrytning. Kennes och Matti kommer på en plan på hur vi ska alla överleva men låta dem tro att vi har dött.. så vi bygger en maskin som hänger folk.. men med en slunga så att man först dras igenom en liten tunnel och sedan visas en exakt replika upp död (vet inte hur man annars ska förklara det).. medans man själv skulle komma undan i tunneln. Dagen efter så kommer generalerna.. men jag försover mig och vaknar till en massa skrik. Jag vågar inte titta ut genom fönstret men jag förstår att de har börjat rättegången och hängningnarna. Hanna kommer gråtandes in i rummet med en bit tejp med blod på.. (Jag tror ju att hon inte vet om "maskinen" så det verkar helt naturligt).. hon sätter den blodiga jejpen för min mun och jag förstår att man måste ha nån form av munkavel när man hängs (helt logiskt då). Men jag är för rädd för att hängas eftersom den där maskinen är väldigt våldsam... så att egentligen så är risken större att huvudet slits av när den rycker upp en i tunneln än att man hängs. Jag vandrar runt i huset medans jag hör en massa skrik utifrån. Konstant så tappar jag tejpbiten så att jag måste hitta ny tejp att ha för munnen.. och tejpbitarna som jag får lös blir bara mindre och mindre. Till slut har jag bara en liten kvadratcentimeter stor tejpbit på munnen då Hanna hittar mig i köket. Hon säger åt mig med sorg "Du måste gå ut nu annars är det aldrig över.. de har hängt hälften av ungarna och håller på med Mattis rättegång nu". Så jag tar på mig skorna.. men får hjälp av Botte att hitta snörena.. och medans vi gör detta så kommer Kennes in genom dörren.. jag frågar honom om maskinen verkligen är säker, han ler lite oroat och svarar "Såklart, det ordnar sig". Vilket gör att jag får panik. Men jag måste ändå gå ut så jag går efter Kennes och precis när vi kommer ut så skiner solen upp, barnen skrattar och leker på gräset.. och Generalerna ler och säger att allt nog var ett misstag och att de är klara här nu. Då brister alla ut i tjoande och allt ljud jag kan höra är samma dån som man hör från publiken på en stor fotbollsmatch när favoritlaget gör mål. Alla springer ut på gräset och kastar barnen i luften och skrattar.. jag försöker ta mig dit.. men jag blir yr.. ramlar.. försöker ropa på hjälp.. fast ingen hör mig.. alla är så glada och står vända mot barnen.. jag börjar falla.. ner genom marken.. och alla är så glada.. ingen märker mig. Jag tittar på min hand.. den krymper.. ser ut som ett barns hand.. och till slut finns den inte.. sen blir allt svart och jag vaknar med tårar i ögonen.