I'm in trouble..

Några saker på bordet:
* Jag får minnesluckor/blackouts i nyktert tillstånd.. och det gör mig faktiskt livrädd :(
* Jag tänker på mat hela tiden.. och på ett negativt sätt.. känns nästan som att det börjar snudda på nån störning..
* Jag har fullständigt tappat all initiativförmåga i ALLT.. dvs.. jag gör absolut ingenting.. och är oftast inte ens MEDVETEN om att jag inte gör nånting.. och nu snackar jag inte om några timmar här och där.. nån dag här och där.. utan HELA TIDEN. 2 månader har gått och jag har i stort sett bara suttit av tiden dygnet runt. Det är som att jag sitter i ett fängelse och enda gången som jag når ut är när nån av mina vänner i princip drar ut mig.. alternativt när jag spelar nåt spel som inte kräver engagemang och val som påverkar någonting.

Ärligt talat, jag mår så fruktansvärt dåligt.. och jag fortsätter störta konstant. Minst 1 gång per dag, ofta 2-3.
Det jag inte berättar för andra, det som sliter isär mina inälvor, mina tankar och mina drömmar.. Det som öppnar upp sår, som följer mig överallt.. det som gör att alla skratt är falska och det som håller på att döda mig. Jag kan inte ens formulera orden för att beskriva vad det är för mig själv så hur ska jag kunna berätta för nån annan.

Det är inte så att jag inte VET vad det är som gör att jag mår dåligt.. utan snarare så att jag inte kan förhindra det på nåt sätt. Det är nämligen en kombination av 3 saker:

1:
Min oförmåga att erkänna ilska. Jag kan bli så fruktansvärt arg.. så ofantligt ursinnig.. men varenda fiber i min kropp hindrar mig från att visa det.. även för mig själv.
(Nej, jag tänker inte gå berserk och typ.. döda alla jag är arg på, men om jag ska kunna må bra så måste jag sluta att förhindra ilskan. Någonting som jag endast är kapabel till när jag lyckas döva hjärnan med något)

2:
Min oförmåga att bearbeta negativa händelser. Åter igen.. det har hänt ganska många jobbiga saker de senaste.. åren.. varav jag egentligen bara har förtryckt allt.. det är inte bearbetat.. inte egentligen. Jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle känna om det verkligen var förbi. Problemet är att all den här stressen och tyngden från alla små händelser.. har klumpat ihop sig till en enorm svart massa i mitt huvud.. och den förhindrar så mycket av min personliga utveckling att jag inte ens mår dåligt av händelserna i sig.. utan av att jag är hjälplös i att skapa någonting nytt. Den förhindrar allt jag VILL göra.. allt jag vill förändra.. genom att hålla fast mig i en orörlig cirkel av dålig självkänsla, självhat och misär som bara matar den här.. klumpen.

3:
Förväntan. Det finns ingenting i hela mitt liv som förstör så mycket som förväntan att jag ska göra bra ifrån mig. Jag känner mig som en värdelös människa.. inte för att jag inte kan göra nånting.. men för att jag inte ens känner att jag vill längre. Vad är det för mening att tjafsa om politik när folk inte är intresserade.. vad är det för mening att spela musik när ingen vill lyssna.. och vad är det för mening att tycka om en annan människa, när jag inte ens kan tycka om mig själv.



Medan jag skrivit det här.. så har jag lyssnat på en stor spellista med ambient och "melancholy".. en lista som jag aldrig har lyssnat på förut. Nu när jag börjar ha sagt det jag ville säga.. så gick det plötsligt igång en gammal låt som jag länge har ansett ganska viktig för mig.. och som det är få som faktiskt vet om värdet av. Lite obehagligt men samtidigt passande.

En låt som har fått beskriva min verklighet både i mörker och ljus.. Både textmässigt och rent musikaliskt ett mästerverk likväl som en låt bland precis alla andra.

"Right Where It Belongs" är nog en nyckel till att förstå mig. Lyssnad på som allvarlig, ironisk, sarkastisk och till och med som en rak lögn.

DET är tolkningens utmaning.. och även låtens styrka. En styrka som jag önskar att jag också hade.


Jag gör det här inlägget allmänt åtkomligt av en enda anledning.. och det är att jag vill sluta ljuga och förpassa saker som att allt är bra. Jag kan inte säga sånt här till någon enskild. Det är få som ens vet om delar av det.
Om det sen inte är någon som läser, det rör mig inte i ryggen.

Vänner är vänner trots uteblivna ord.. och jag har upplevt så fantastiskt många fina handlingar från både nära vänner och människor som jag aldrig ens har pratat med. Saker som jag verkligen inte förtjänar på något sätt.. och saker som jag aldrig kommer kunna återgälda.


Aja.. ska väl sluta nu.. det är redan så pass långt att det gränsar mot onödigt.. och ändå så mycket mer välanvänd tid än vad jag har spenderat de senaste månaderna.

Take care.

Kommentarer
Anonym säger:

Våga tro på dig själv min vän <3

2011-12-13 | 17:22:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback